2015

När livet susar förbi och man står kvar vid sidan av
med de nya gråa hårstråna fladdrandes i vinddraget.

Det är inte inte heller det enda som fladdrar.
Gäddhäng.
Gravidmagar (ja i plural!).
Nästan allt fladdrar faktiskt.

Det känns som om det gått flera år, med tanke på förfallet.
Men det är inte mer än ett.
Hej 2015.
Hej Bloggen.
Och förlåt!
Jag ska inte lova dig en massa saker den här gången. <3

Lite i smyg

Det kanske inte märks.
Men det känns.

Kittlande skönt imagen.
Lite förväntan, och spänning.

Ord.
På pränt.

Ett år senare.

En speciell känsla

Ni vet den där känslan när man äntligen fått stopp på näsblodet som varat i nästan 30 minuter och plötsligt känner att man måste nysa...
Den känslan.

Förlåt mitt älskade barn

Nu har jag ju läst om sånt här; att man inte skall hänga ut sina barn på nätet, men förlåt, jag bara måste.

När mellanbejkonbarnet, (som nu uppnått den hisnande åldern 7 år) tillsammans med sina bröder, vid frukostbordet, får i uppgift att inte glömma bort att göra rent i kaninburen, ja då tar han det på ett moget och seriöst sätt och jag verkligen störtälskar honom för det!

Han är alltså ansvarsfull nog att skriva en komihåglapp till sig själv!!!

Vad det är han egentligen tänker göra är dock fortfarande oklart?!
Tänker han bita kaninen inne i buren?
Eller tänker han bita i själva kaninburen?

Kontraster

Avslutade dagen genom att trycka i mig en oförsvarlig mängd godis.
Alltså så där så man verkligen borde ha slutat för ett halvt hekto sedan.
Frågan man ställer sig efteråt är alltid: varför?!
Svaret är: för att du är en idiotisk-sockerberoende-naiv-super, som stänger av förnuftet i godisaffären. Därför!

Å andra sidan började jag dagen med en löprunda, eller joggrunda i ärlighetens namn.
Jag endorfinkickade totalt när jag lyckades klara hela varvet och dessutom vägen hem utan knäkollaps.
Ställningen är nu; Maria vs Sidsjön 3-0!!!

Njuta

Obs! Glöm inte det för allt i världen!

Man kan banne mig njuta av allt. Testa. Det är enkelt!

Mmm, goda krispiga flingor i syrlig fil. Njuta!

Mmm, ta sig tid att skrapa även sin mans bil. Nju… okej, njuta!

Soplukten i entrén på jobbet kan man väl diskutera njutningsfaktorn i.

Mmm, vara tidig på jobbet. Jo faktiskt; njuta!

Herrejesus, jag känner mig lite sådär halleluljahärlig nu för tiden.
Men det är väl bara att, ja just det ni har fattat upplägget nu; njuta!

Lycka

Jag har bestämt mig.
Det tog mig nästan 40år att komma på vad det var jag skulle bestämma mig för och hur.
Men bättre sent än aldrig.

En sak jag alltid önskat mig är lycka.
Det är svårt att greppa vad lycka är, det är svårt att greppa tag i lyckan. Lyckan är flyktig, precis sådär som ett kvitto du tappat och ihärdigt jagar, som liksom alltid lyfter med en vindpust exakt när du är framme vid det.
Du kan jaga den bäst du vill, för när du tror att du har fångat in den finns den inte kvar just där du är.

Lycka är en känsla.
Lycka kommer du inte fram till. Lyckan kommer ur dig. Inne I dig.

Det gäller att upptäcka när den kommer, i vilka ögonblick. Vad är det du gör då, var är du och med vem?
Sedan är det upp till dig. Du kan skaffa dig massa sådana ögonblick. Du kan välja att se lycka där du inte sett den tidigare. Du kan definiera vad som egentligen, i slutändan, är lycka för dig.

Jag har bestämt mig för vad lycka är för mig.

Ett träningspass.
En lunch i solen.
En kram efter dagishämtning.
Ett härligt samtal vid läggning.
En stund av klara tankar.

Simpla saker, men enklare och bättre än så kan det inte bli! 

Bara döda fiskar följer strömmen...

Men vi gör ändå som alla andra. (Man vill ju inte känna sig Hejkon och Bejkon eller motsträvig liksom... )

Hemlig huset -eller husets hemligheter

Mycket av det där som var gulligt när barnen var små, är liksom inte lika kul nu.
Då kunde man fnittra glatt åt räserbajs och kaskadkräks.
Nu känns allt som har med det där mer privat, eller besvärligt. Som det här med att, liksom sin far, fastna på toaletten evighetslänge, typ 20 minuter, minst.
Eller detta med att ständigt klia sig i skrevet...

Det är väl bara att inse att innan man vet ordet av, luktar de hormonstinna pubertetsslynglar och har flyttat in på toan permanent.
Det är då mamma Bejkon fixar hänglås på en av toaletterna i huset och utropar den till damtoa!

På andra sidan

Min pappa dog.
Kanske dog jag också lite, inombords.

Jag hade en svacka när det hände och när de grävde ner honom i jorden, öppnade sig avgrunden under mig.

Det har gått en tid, ett år, lite till faktiskt.
Livet är lättare och renare nu.
Jag gråter ibland och har fortfarande skit under naglarna, men jag har kravlat mig upp till stående och kan faktiskt njuta av livet igen.

Det går nog aldrig att sluta sakna. Bara på ett annat sätt.
Mer sansat.
Kanske är man liksom lite urgråten, eller bara distanserad, ett år äldre sedan.