Att LEVA

Jag skäms.

Jag skäms för hur jag lever.

Missförstå mig rätt, jag älskar att leva, men jag skäms över sättet jag lever på.

Det finns en blogg jag läser. Hon skall dö. Hon, en småbarnsmor som jag med en älskad unge i samma ålder som lille Bejkonbarnet. 

Livet kan vara så orättvist.

Hon skriver så bra. Hon skriver så vackert och fint och rörande och tänkvärt att det gör ont. 

Hennes ord skakar om mig. Får mig att inse hur slarvigt jag lever mitt underbara, men sköra liv.

"För om hotet om att dö hade varit det enda som fått mig att leva, då hade jag varit väldigt kass på att leva."

Jag har varit kass på att leva.

För att leva ordentligt måste man åtminstone ibland stanna i nuet. Ha ett ögonblick där du inte är någon annanstans i varken tanke eller känsla, än just precis där du är.

Inte försöka bli färdig. 

Eller lyckligare.

Annars blir det till slut så, att det inte ens handlar om att både försöka äta kakan och ha den kvar, utan om att stå och trycka i sig alla kakorna, utan att tugga, samtidigt som man står och bakar nya, ännu godare, ännu bättre och under tiden blir man egentligen bara tjock och olycklig.