Jag var ditt lilla
smöle, jag var efterlängtad, sa du mig.
Jag byggde pärlor i
din navel och satt på verkstan, med en fika, bredvid dig.
Och sen.
Träskotramp och
stöveldans.
Ibland var du den
bästa pappa som i världen fanns.
Vild och vacker,
hetsig, explosiv.
Jag var liksom dig
och i tonårsåren var det jämt ett fasligt liv.
Smälla dörrar,
skrika, springa ut.
Vid nitton blev vi
särbos och då tog bråken slut.
Du var händig,
konstnärlig och kreativ.
Jag gick i dina
spår, fast i en egen stad, jag byggde
mig ett vuxenliv.
Teater, spex, på turné
vid tjugotre,
och du, som stolt
blev medaljerad (det var ett av alla våra äventyr), du följde mé.
Vi hade det i
blodet, båda två,
stå i centrum,
spela roller och orden likaså.
Ja, du var ordets
och berättelsernas man.
Det blev så rysligt
tyst och tomt hos oss, nu när du försvann.
Inga snatterpinnar
snattrar nu,
inget munspel,
ingen Pippi på repeat.
Din hatt den ligger
stilla här, du kommer aldrig mera hit.
Men du lever vidare
hos oss och i dina barnbarn, som du djupt i hjärtat bar.
De skall få veta
vem du var.
Vi skall låta
minnet utav dig, för alltid finnas kvar.
Jag älskar dig
pappa. Sov gott.
Åh, så fint!!! Kram Klara
SvaraRadera