Ibland tror jag att jag slutat.
Ofta tror jag det.
Men det går inte.
Vissa dagar måste man få berätta för någon.
Idag försöker jag stanna kvar i känslan och reda ut den och inte gå och gömma mig bakom mat/godis igen.
Jag är så oerhört provocerad och inser, klokt nog, att problemet sitter hos mig.
Vad är det den här människan genom sitt, förvisso, för mig, helt irrationella beteende, triggar igång. Vad är det för förbaskat öm knapp hen trycker på?
Jag andas och låter det sjuka och släppa och tänker stolt att det nog är såhär förnuftiga människor hanterar svårigheter i livet.
(Det kan iofs vara förbaskat skönt att skrika och stampa lite också! Men det erkänner jag bara en annan dag, när jag inte är så duktig som idag.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar