Gott nytt år, eller nått!

Om man är en god människa, och det vill jag ju gärna försöka vara, är man inte sämre än att man kan ändra sig.

Så; till alla er, som i sann "Bejkon-anda", hmm, ja, eller den anda som så fint seglat igenom flera av mina senaste inlägg i allafall, tänkt inleda 2012 med "kärleksfyllda moderskänslor" och "goda syskonrelationer mellan barnen":
Stopp. Det är en utopi. Det håller ALDRIG.

Men för alldel, njut så länge det varar.

2012 kommer med andra ord bli lika fucking kaotiskt som alla år, åtminstone för den här familjen!

Sådetså!

(Och man kan ju alltid välja ut familjebilderna i fotoalbumet med omsorg och helt enkelt förtränga all den där andra skiten! :))

Och här sitter jag och är nästan överflödig!

När någonting plötsligt förändras.

Det kan vara svårt att märka det först.
Jag anade det igår.
Men idag är det utom alla tvivel.

Det har hänt.
Vi har nått ännu ett steg i den där utvecklingstrappan.

Barnen leker alla tre.
Ny konstellation.
Inga bråk.

Lycka!

Som en gås.

Det är läggningsdags. (Eller ja en aningens efter om vi skall vara helt ärliga.)
Jag hör hur min man börjar tappa tålamodet med det yngste Bejkonet.
Jag tar över.
-Pappa gå, säger knappt tvååringen.
- Ja, pappa arg, svarar jag.
Sedan upprepar vår käre lille son detta som ett mantra en sisådär 7-8 ggr.
- Godnatt nu, säger jag.
Härefter följer en lång sekvens av;
Unge sätta sig upp och prata glatt, mamma lägga unge ner, unge påpeka; -Pappa arg, mamma svara; -Ja, men pappa älskar dig, unge prata ännu gladare, mamma lägga unge ner, stoppa om.

Tillslut ligger han så äntligen kvar.
- Godnatt nu, säger jag.
- Mamma handen svarar han.
Jag lägger min hand bredvid hans händer och kramar om dem.
- Nej säger han, tar min hand och lägger den över hela sitt ansikte.
- Natt natt mamma äkar dej, mummlar han sedan någonstans i min handflata.
Och hur irriterad jag än må vara, så rinner det av mig som en gås i just det ögonblicket.

Att vara mamma är så infernaliskt pain-in-the-assigt ibland, men så förjordat magiskt och underbart, alla de andra gångerna.

Det som var. Och det som är.

Jag har levt två liv, egentligen flera, men jag levde ett för inte länge sedan som jag stängde av och förträngde.
Inte för att det var dåligt, nej absolut inte för att det var dåligt. Tvärtom.
Jag stängde av för att det gjorde så ont.
Nu känns det länge sedan och avlägset.
Jag kanske behövde tid för att läka och gå vidare.

Jag kanske behövde något, behöver något, men egentligen vet jag inte riktigt vad.
Jag har en längtan i mig som drar, åt två olika håll.
Norr och väst.
Hur förlikar man sig med det. Hur stillar man en längtan som omöjligt kan besvaras?

Det gör fortfarande ont.

Julen

Vi är mitt i julen men ändå förbi den. Det stora anitiklimax är ju julafton och julafton endast.
Vi hade en fin sådan.
Och när jag frågar sonen E, vid tandborstningen på julaftonskvällen, om det varit en bra dag svarar han;
- Jaaa!
- Vad var det bästa då?
- Att jag fick precis allt jag önskade mig, säger han och kramar mig.
- Vad bra, för för mig är det viktigast att barnen har det bra på julafton!
- Men du då mamma?
- Ja men jag behöver inga julklappar, jag är glad att jag har er.
- Men om du fick önska då?
- Då skulle jag önska mig ett par varma goa vinterskor.
- I pysselhörnan på dagis har vi en massa saker, jag kan bygga ett par skor till dig där!

Och så fixar tomten allt man någonsin kan önska. I en och samma mening!

God fortsättning på julen, kära ni!

Världens bästa julklapp!

Den här bloggposten innehåller nötkräm

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Hej Någon; viktigt meddelande!

Hej du någon därute.
Jag ville bara säga en sak, om du har tid.
Jag hoppas du har det , för jag tycker att det jag skall säga nu är viktigt.

Om du skulle råka vara med någon, eller känna någon, som du tycker är vacker och speciell, eller åtminstone söt och härlig, det behöver egentligen inte ens vara en söt person, bara du tycker om att titta på honom eller henne, om du blir varm av att vara nära, om du kommer på dig själv med att låta dina tankar vandra till den här personen, ibland, eller till och med ganska ofta.
Om du vet precis vem jag pratar om när du läser det här, då är det dig jag behöver tala lite med, då vill jag att du fortsätter läsa.

Nu är nu, men sen? Om den här personen försvann ur ditt liv imorgon, eller om en minut, men om du åtminstone hann rusa hem till honom eller henne, om du hann ringa ett sista samtal och säga det där du aldrig eller sällan säger.
Vad skulle du säga?

Ta den tanken, ta allt du tänker och säg det högt till den som verkligen behöver höra det.
För om jag vore allt detta för någon annan, vore de orden det det enda jag någonsin ville höra.


Kärlek/ Mamma M

Bajsfråga.

Är det stört att faktiskt tycka att andras, alltså ens barns, skit är mer okej och hanterbar än sin egen?
Bara en fråga.

Egentligen.

Säga vad man vill om Herr bejkon,
och man kan säga mycket skall ni veta,
men när man är så bortskämd med lååånga massager,
att tjugofem minuter känns jättekort,
då kanske man skall vara rätt nöjd.
Egentligen.

Blogga

Det finns vissa människor.
Man bara måste få veta hur det går, vad de gör, hur de tänker.
Det går inte att värja sig för deras ord,
deras berättelser.
Man är liksom fast i ett bloggberoende skulle man kunna säga, eller inte man, men jag skulle liksom kunna säga det.

Jag tror inte att jag är en sån direkt, men det spelar faktiskt ingen roll.
Jag kan ju alltid blogga för min egen skull.
Så detså!