Att leva med barn är underbart, mysigt, hysteriskt (frustrerande) och alldeles fruktansvärt oväntat.
Det ger mig mycket härlig och go energi att få sådan feedback som jag fått idag!
Det här var min morgonstund, med eld i mun. Fångat på väg till 8-timmars kurs med vännen och kollegan K.
Bland kladdiga spår från barnafötter, på vårt badrumsgolv, kan man ana något märkligt. Någon har gått bredvid?!
Ja, jag vill tro det.
Sida vid sida med mitt barn; en ängel går bredvid!
Ibland kan det pirra till i mig när jag ser de ohängda, fladdriga, förvuxna pubertetskillar som huserar i vårt kvarter. Jag misstänker att några av er just satte kaffe, eller något annat i halsen just, men förfasa er icke. Det är något helt annat än vad det kan verka som.
För, när jag går där och ser dem; stilsökande eller stillösa, finniga eller fnissiga på det där spretiga sätter som just bara pubertetskillar kan vara, då hisnar jag lite inombords, och om jag kisar lite, kan jag se mina egna tre och kittlas av tanken på att de skall bli just sådana där tonårskillar.
Jag skall ha tre sådana som dräller runt hemma hos mig och jag älskar tanken på det, målbrottsrösterna runt matbordet, det flyktiga i deras närvaro, nyfikenheten på deras intressen och val i livet. Allt.
Det är så häftigt och coolt att tänka sig den bilden och inse att det dessutom är många goa år däremellan, med tandgluggar och skolstart, sorger och besvikelser men förhoppningsvis mest bara stor glädje.
Jag skrahahahahattar.
En hel helg i Kalmar med bara skratt, men också på blodigaste allvar.
Jag ramlade av ett tåg vid tre; fel, ful och ingenting som funkar. Det var verkligen en rakt igenom ”sådan” dag. Huvudvärken bankade i skallen och jag bankade på mig själv. Men så började vi skratta: ”Laughing for no reason” och nu fyra timmar senare har allt vänt.
Jag är väl inte snyggare eller mer eller mindre fel, jag är bara mindre fokuserad på det. Jag har skrattat mig tillbaka in i min egen kropp, och här är jag nu, stuptrött, men glad och hoppfull.
Snart kan ni få komma och skratta med mig och själva känna hur magiskt och livsviktigt skrattet faktiskt är!
En liten strimma ljus. Solen har äntligen återvänt till Bejkonhuset!
Först hände det i vårt kök, solen kämpade sig in och över takåsarna och skvätte guldstänk över väggar och golv. Och så igår; en liten strimma ljus i vårt vardagsrum som jag fångade, bevarade.
Det är flyktigt, än så länge, men ger hopp om ett liv efter vintern.
Om en vår!
Man saknar som bekant inte kon förrän man är långt borta. Jag är på väg bort nu. Långt. Ända till Kalmar. Herr Bejkon blir kvar hemma och håller ställningarna.
Jag håller av honom. Jag gör verkligen det. Verkligen.
Får man skicka kärleksförklaringar över internet?
Ja, såklart!
Men får man göra det så andra hör och ser?
Kanske inte, men ibland behövs det. Ibland behöver man dela med sig av det komplexa i att älska. Kanske kan det hjälpa någon, rädda något, om vi påminner varandra hur svårt det kan vara.
Jag har skrivit det förr och jag skall säkert skriva det igen, ibland har vi det svårt, Herr Bejkon och jag, jättesvårt och skitsvårt. Men om man verkligen med hela sitt hjärta VILL, då spelar det mindre roll, då finns det ju en klar och tydlig ljusning där i horisonten, för visst, oväder och stormar kan bli långvariga men aldrig, aldrig eviga.
Bara det rena och sanna kan vara evigt.
Hur svart och bedrövligt livet än kan vara vissa dagar, påminns vi ständigt om det rena och sanna i det klara ljuset i våra barns ögon. Och det, Herr Bejkon, är för evigt!
Vi tog oss råd att åka på semester, fats vi inte har det!? Hur det skall lösa sig blir en senare fråga. (Det kanske till och med är läge att ignorera att fråga?! ;))
