Dagens mest absurda:

Mannen bredvid mig på strechmattan gör armhävningar i intervaller. Han kör så svetten ryker, och slänger, och skvätter, runt omkring honom. (Jag är tack och lov på behörigt avstånd!)
Så; mitt i alltihop, ringer hans telefon,( observera att detta scenario utspelar sig på förmiddagen, en arbetsdag). Mannen kastar sig på telefonen, OCH SVARAR!!!

Han grymtar och flämtar ur sig något fullkomligt obegripligt och jag ser på, med munnen lätt öppen, gapandes, medan han sedan fortsätter sitt, relativt formella jobbsamtal, med rejäla frustningar och väsande andetag emellan varje mening.

Det enda jag kan tänka är: Varför? Oh herregud varför?

Och jag vill, bara därför, sända ut denna dagens tanke i etern:
Mina vänner, jag hoppas att åtminstone alla ni, är medvetna om att det faktiskt GÅR att stänga av mobilen, det finns till och med en knapp för det!

Lev väl och andas lugnt!

En mamma på slir.

Jag är en av dem; partymorsorna.

Eller ja, det är kanske att dra det väl långt. Men i lördags var jag åtminstone en partajande morsa om vi säger så.

Jag som är frilansande har plötsligt en störtskön utekväll med mina kollegor. Ja, ni hörde rätt; kollegor. Förutom några (eller ja ganska många om vi skall vara ärliga) vilda utekvällar, med min härliga sommarvikariekollega Marie, i min ungdom, är det faktiskt första gången jag upplevt detta.

Lägg till det faktum att den småfeta, grådassiga och slitna trebarnsmorsan både blev raggad på och dessutom fick dansa, med inte mindre än två stiliga främlingar, och så har vi grädden på moset.

Det var en vinglig och slirig väg hem igenom snön, på (halv)höga klackar och en något svajjig söndagsmorgon. Men det var det bannemig, absolut, 100-procentigt värt!

Stammis

Kan man räkna sig som en stammis när instruktörerna på Friskis hojtar åt en:
-Jasså är du här nu igen!

(Är det något ställe det känns okej att hänga en aning för mycket på, så är det ju i och för sig där!)

Och ja, för alla er som undrar, särskilt du Micke, om du läser det här, så; det jag vill säga med detta, är nog ungefär:

Fy fasen vad bra jag är och varsågoda, det är helt okej att bli imponerade! ;)

Det här inlägget skulle kunna heta:

"Det luktar surkiss på min toalett."
Eller:
"Varför golvvärme är en no-no, när man har söner som inte kan hålla snoppen i styr."
eller möjligtvis:
"Varför finns det överhuvudtaget en glipa mellan själva toan och sitsen och är det inte djävligt ironiskt att den glipan ligger precis i skottgluggen för min sons kissvinkel?!"

Något av det.
Skulle det kunna heta.

En liten tankelek bara...

Vad skulle hända om DU möjligtvis slutade säga:

"Om jag kunde så skulle jag..."

och istället sa:

"Jag kan, så därför gör jag..."

Ja, vad skulle hända då... ?!!!

Halleluja moments

Om du ogillar "Halleluja- moments".
Eller om du kräks på människor som är så där glättigt lyckliga:
SLUTA GENAST LÄSA.

Annars:
Här kommer min dag, som ett enda stort förbannat "Halleluja-moment", (eller snarare flera):

Halleluja-moment 1:
Tre ungar påklädda och skjutsade till skola och förskola utan bråk och vansinnesutbrott (från moderns sida då alltså)! (Den icke så glättiga sanningen var dock att det, som kompensation för detta, var så att den äldste sonen, som är mer disträ än lovligt,(lite föraning och förskräck inför tonåren vill jag lova!) hade glömt sin väska hemma så modern fick köra en extra vända och nästan bli sen till sitt morgonmöte, men men, ÄNDÅ!)

Halleluja-moment 2:
Morgonmöte. Jag gillar verkligen att känna mig viktig och kreativ och åtminstone lite smart!

Halleluja-moment 3:
Att lyckas masa sig ur soffan efter lunchen och åka och träna, bli sådär äckligt pigg och energisk och jobba arslet ur sig och faktiskt hinna med "måstemåsten" på "att-göra-listan" lagom till hämtning.

Halleluja-moment 4:
Hämta barn, fortfarande vid relativt gott mod, komma hem, baka sockerkaka med tre ivriga och fajtandes småkockar. Sedan helt impulsivt, på en av sönernas begäran, dessutom sätta en bulldeg, (fortfarande med hjälp av barn alltså!)

Halleluja-moment 5:
Att maken kommer hem, tar över bullbaket medan en trött moder får slappa i soffan. Dessutom tar småkockarna och maken hand om middagen.

Halleluja moment 6:
Riktigt jädra hederligt helylle fredagsmys, med tacos för barnen och vin till modern.
Inget jobb, inget fix, bara sittaisoffanochkännaattlivetkanvaraförbaskatgôttfaktiskt!

Halleluja halleluja halleluja, (men säg den lycka som varar för evigt... ;))

I`m back!

Ser ni tofsarna!!!
Ser ni dem!

I´m back!

Ja jag vet.
Jag skulle fira.
Jag skulle tofsa till det. Men jag har inte hittat tofsarna än. Jag har inte haft tid att leta fram de där korten till minneskavalkaden. Jag har inte hunnit.
Jag hinner inte.

Så; det blir liksom ett inlägg om tid.
(Igen.)
För jag har den typ aldrig.
Tiden.
Fast jag vet att ni tänker att det är fel för jag har den ju just nu till exempel. Men om ni alla fina, ursäktar mig, tänker jag lägga den på något så oerhört trivialt, men förbaskat viktigt och skönt, som sömn.
Det blir ett hejdundrandes firande för en ändainimärgentrött trebarnsmorsa.
Ett hej(kon)dundrandesbejkonpartaj.

Men jag har inte glömt.
Och jag håller vad jag lovar.
Håll ut.

Godnatt/ Mamma B

Hurra hurra hurra hurra!

111 sidor blogg!

Ja jag har alltså sparat den.
Bloggen.
111 sidor.

Och insett "ett firande" som liksom bara försvann:
Bloggen har fyllt ett (och uppenbarligen lite till) och jag har missat det!?
Jag: en av världshistoriens mesta firare!

Jag älskar att fira.
Så hjärtligt välkomna på kalas!
1-år och 111 sidor senare!

Jag skall bara piffa, puffa, fluffa och tofsa lite först!

My Bitches!

Jag har skrattrester kvar i hela kroppen.
Det är helt avgjort en bra känsla.

Ikväll har jag tittat på mig själv utifrån och insett att jag var en sån som jag alltid velat vara, är.
De där tjejgängen, som hänger på fik, länge, pratar pratar pratar och skrattar så de nästan kissar på sig; jag har ett sånt!

Vi är lite som "sexandthecitybrudarna".
Ja vi är faktiskt exakt som "sexandthecitybrudarna"; snygga och snuskiga. Och skrattiga.

De är mina Brudar, mina Bitches och jag verkligen tokälskar dem, och oss!!!
<3<3<3