I en annan del av världen

Tusen tankar, trettontusenfyrahundrasjuttio kilomeret bort.
Miljoner kramar som skulle behöva kännas och inte bara uttalas högt.
Varma famnar till tröst och stöd i en värld där mycket är tungt och kallt.
Vi sänder det till en annan del av världen.

I hjärtat är vi nära, även om trettontusenfyrahundrasjuttio kilometer skiljer oss åt.
All kärlek från en familj till två andra, som ändå är samma.

Vad är lycka?

Vad är vad?
Alla föds med en längtan efter bekräftelse. För vissa verkar den stillas något av modersmjölken, för andra verkar den där hungern växa sig starkare och starkare.
Själva strävan efter lycka, är kanske bara ett sätt att stilla sin hunger.
För vad är lycka egentligen?
Vad är det vi jagar så febrilt efter?
Kan det vara så, att vi, eftersom vi inte alltid vet, inte alltid kan definiera den, har lyckan mitt framför ögonen utan att se den?
All längtan och strävan tar egentligen slut på en sekund, om vi stannar upp det där ögonblicket och betraktar oss själva utifrån, med någon annans perspektiv.
Ur den sjukes perspektiv,
eller den barnlöses,
den hemlöses
eller den hopplöses.
Ur vilket som helst perspektiv där det faktiskt finns någon som högt och innerligt önskar sig och längtar efter något som vi äger, lever, utan att överhuvudtaget reflektera över lyckan i.
Vad är vad och vad är lycka?
Egentligen.

Sol i sinne!

Herrejistanemej, jag är helt sprallig!
Bara sådär, fast med lite tjat, har jag fått två fina kommentarer!
Tack tack och nu känns det lite mindre ensamt därute i cyberrymden!
Jag är glad att någon lyssnar, nu när jag inte hinner med att prata mycket mer än såhär, (och med oMtanKens trevliga gäster) (vilket inte är fy skam, förvisso!) och längtar efter lite privat kontakt.

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne.
Skickar solstänkta solstrålande kramar till er alla!
/Mamma Bejkon

27 februari

Det har gått en månad, drygt.
Jag vet att jag varit slarvig, och trött, och ojämn.
Jag vet att jag varit ovass och lite gnällig.
Trött igen. Trött.
Men ändå.
Just just nu hade jag behövt dem;
Kommentarerna.
Den senaste daterade var den 27/2.

KOM(M) igEN Ta ER en minut Av era liv. Bara en liten en. Av välgärning. För en trött bloggares skull!

Ynk (igen)

Svårt att vara sjuk och ynklig, när alla andra också är hängiga. det finns liksom ingen som kan passa opp på mig.
Den enda som verkar förvånansvärt pigg, är en liten bebis Bejkon. Vi har tyvärr varit för dåliga på "apportochhämtträning" när det gäller honom, så det är inte direkt någon frukost på sängen där inte.
Är det okej att vilja ha en bauta-godispåse i sådana här lägen?

Utomhusfika

Ett annat säkert vårtecken är ju; fika utomhus.
Det mesta smakar av någon underlig anledning godare. Kanske är det den friska luften som är den extra speciella kryddan, eller också blir man bara helt enkelt hungrigare av att gräva och jobba med gegga och snö.

Det spirar och spritter

Vårtecken!

Det är lätt att väja för det mörka. Kanske för att avgrunden känns så djup och svart.
Jag skall börja vara ärlig.

Tre små sjuka prinsar som sover i febriga drömmar. Det känns i mammahjärtat att se på dem.

Det som känns ännu mer, är att en prins inte fick leva.
Ibland är livet orättvist.

Man kan önska.

Man kan önska sig så mycket av sina dagar.
Man kan önska att man skulle hinna med så mycket mer. Men idag kan jag bara nöjt konstatera, att allt det där jag inte hann med, är mindre viktigt än det jag faktiskt hann;
Vara med mina barn, verkligen vara med dem.

Vi skippade det där märkvärdiga, himlabad och drakborgar, tog en promenad i solen, handlade falukorv och fyndade en bok och en film på fyndlagret. Vi körde tandpetarbuffé i soffan och bullade upp oss bredvid varandra framför tv:n.
Vi har pratat och läst saga och jag har bara skrikit på dem 5% av min normala dagskapacitet.
En förbaskat bra dag.
Man kan bara önska att alla dagar skull få vara, just bara precis som denna!

Trött

När man är sådär ändainimärgentrött.
När man är sådär ändainimärgentrött så man inte orkar gå och lägga sig i sängen utan somnar i soffan så länge.
När man är sådärändainimärgentrött att man inte borde orka någonting överhuvudtaget, men ändå går igång på nya roliga projekt, för att utmana sig själv.

Det är då man kan börja prata om "Duracellsymptom".

Min sötaste

Min allra sötaste systerdotter!

Hon är lika stylish som jag.
Och vi hade inte ens pratat ihop oss per telefon innan.
Vi dök bara upp på kalas i matchande stass.
Hon har stil och finess.
Och så är hon så go´ att man kan äta upp henne!

Varma minnen

Herr Bejkon är borta över helgen.
Det är bra.
Dels för honom, för att han får göra något roligt.
Dels för mig, för då får jag längta.
Det är skönt att längta, för då får man liksom en sådan där påminnelse på att det man har är något bra, som känns i hjärtat.
Det går att hålla värmen själv så länge...
...dubbla täcken, raggsockar och varma minnen.

Dagens önskan!

Tack ni trogna som fortfarande kikar in här!
Jag har inte så mycket kraft och ork att författa inlägg, när det för ovanlighetens skull blir tid över, men det finns egentligen så mycket som ligger därinunder och bubblar och vill ut.

Den här tanken ville ut idag:
Våga vara stolt och nöjd.

Jag skulle så gärna önska det åt alla: Våga vara stolt och nöjd. Det är absolut INGEN som tjänar på att vi förminskar oss själv. Absolut ingen.
Jag skull så gärna önska det åt mig själv också, att faktiskt, helt och fullt ut, våga vara stolt och nöjd!

En sak som jag verkligen är stolt och nöjd över, är att jag för fyra år sedan, på dagen, födde en fantastiskt fin och god och alldeles underbar pojke!
Det var mycket mycket bra gjort av mig!

Räcka till

Räcka till, eller räcka ut. Sträcka ut sig själv kanske. Försöka nå och hålla. Stötta, hjälpa, trösta, älska, räcka. Räcka till.
Finnas, minnas, göra rätt. Göra rätt för sig och göra rätt för andra.
Och ändå vara människa?!

Se upp i backen!

Se upp i backen, tusen Bejkon i nacken.

Igår drog vi till backen med pulkor, barn, korvar och engångsgrill (jag vet, förlåt miljöfadäsen men men).
Sicken grymt härlig dag!
Jag gillar min familj, så Bejkon och Hejkon vi är!

Yrvaket.

Stan håller på att vakna till liv. Det spritter och sprattlar överallt. Människorna kryper ut ur, både sina hus och sina vintertrötta skal.
Hej Hallå, nu vankas det visst vår!

Elever

När man är pedagog har man ett stort privilegium i sitt liv: ELEVER!

Både på gott och ont finns de där; krävande, bångstyriga, stökiga, härliga och alldeles alldeles underbara.

Vissa elever lämnar djupa spår, etsar sig fast i ens hjärta och blir något mer än "bara" elever. Jag har haft förmånen att få vara med om detta. Jag har dem, jag bär dem med mig för alltid!

Ikväll har jag precis träffat en ny grupp elever.
Nu är vi i det där första skedet, när allt är nytt och spännande och man inte vet vart man skall landa, samtidigt har jag fått besked om att en annan grupp, den där med mina mest speciella, har gått i graven.
När en grupp föds, dör en annan.

Gruppen finns inte längre, men eleverna finns kvar och lyser tydligt och starkt o klart på min stjärnhimmel! För alltid!

Herremin Bejkon

Inte herregud, men herre Bejkon.
Om jag tordes skulle jag lägga ut en bild av vårt lilla sovloft.
Någon har "gone bananas", eller gått bananer. En hel kasse ren tvätt ligger utspridd över golvet. Lägg därtill sjuttiotvå miljarder Bamse-tidningar (det är den enda litteratur som duger nuförtiden) fem sängar med härvor av täcken,lakan, kuddar, gossedjur och barn och du har tjuvtittat in i vår Bejkon-vardag.
När jag har skakat av mig några lager duktighetssyndrom skall jag med stolthet stå för vårt kaos och våga visa!
En annandag.
Gonatt, från mina skrynkliga lakan, gonatt!

Norrsken

Jag har sett norrskenet dansa över himlen ikväll.
Det är förunderligt och vackert.
Precis som mareld.
Norrsken och mareld, bara orden är magiska.
Som poesi.
Två fenomen, samma nyans och glitterglans, bara olika element. Materia.
Naturens fyrverkeri.