Intevilkenfarsomhelsts-dag

Ikväll har vi firat vår alldeles egen alternativa Fars-dag.
Hej Bejkons fru orkade inte riktigt med den ordinarie så han fick en annan.
Han blev glad.

Det var självklart MÅNGA hjärtan på kortet!

När jag var ung, då var jag vild och vacker
Nu är kraften slut och bara skalet kvar.
Då bestod mitt liv av alla världens möjligheter
Nu består den mest av tunga dar.

Men glöden lever än i djupet av mitt hjärta

Den bevarar jag i hemlighet

Och när jag kämpat mig igenom detta djupa hav av sot och svärta

Skall jag brinna rent och klart i all oändlighet.

Idag har det fyndats finporslin!
Jag har gått och spanat efter nya snygga glöggmuggar i butikerna, utan resultat.
Men; Second hand is tha shit! Kolla vad jag råkade springa på; Världens sötaste små koppar från Uppsala Ekeby, till en spottstyver.
Nu vankas det glöggkalas!

Det jag önskar att ni skall komma ihåg när ni växer upp, är inte själva detta att vi glömde kalaset, utan att jag faktiskt ändå, i vild panik, körde M dit (25min), körde hem (25min), gav er andra två pepparkakor och en festis (25min) och därefter åkte tillbaka, (25min) hämtade M, och sedan såklart åkte hem (ja, som ni redan räknat ut; 25min).
Summan av hela kalaset var alltså 1h och 40 minuter i bilen, för en sammanlagd kalastid av 1h!
Jag hoppas att ni minns det.
Och jag hoppas att det var ett sjuhelsickes bra kalas.

Jag vet inte vad det är med oss.
Det är verkligen inte så att vi jobbar på att vara helt upp och nervända. Det är inte någon image vi försöker upprätthålla. Trots det kan man ju sannerligen ifrågasätta hur Hejkon och Bejkon man rimligen får bli, när detta är vad som möter en i skåpet när man rotar lite.
Bakom flingpaketen ligger alltså sju påsar med flingslattar. Sju påsar!!!
Finns det möjligtvis någon benämning på den beteendestörningen?!

Nuförtiden är det väldigt sällan jag är skönt trött efter att ha jobbat en hel dag.
Jag är aldrig färdig, jag kan aldrig känna mig nöjd.
Högen växer ständigt trots att jag nästan inte lyfter mitt arsle från stolen på hela dagen.
Det är tungt och jobb-igt.

Med anledning av de arbetsveckorna, med det jobb-iga, är det inte med någon sprudlande energi man ger sig iväg för att jobba lite sådär extra en härligt ledig lördag.
Inte alls.

Det är därför det är så förbaskat skönt att sitta här, efter en superintensiv repdag och vara både glad, stolt nöjd, och skönt trött.
Jag är förbaskat skönt trött!

I tomrummet som virvlar runt oss, hör vi ekot av din röst.

Intesomnaisoffanförförstagångenpåtvåveckor-kväll!!!
Skall bli en ytterst märklig upplevelse att inte sova i bh och glasögon och med hela dagens matrester gonandes i munnen.
Godnatt. Sov gott.
Det skall i alla fall Mamma Bejkon göra!

Var vi bor och vem som bor där?!

Vi är fem i Bejkonfamiljen.
Mamma Bejkon
Pappa Bejkon
Och så Bejkonbarnen såklart.
Tre.

Vi har fyra hus.
Det låter oerhört mycket.
Fast vi bor bara i ett.

Vi är aldrig ensamma.
Och snart har vi en inneboende igen!

Åsså var det alla de där husdjuren också...
Dammråttor,
lortgrisar
och en och annan snuskhummer...

Lite Hejkon och lite Bejkon,
som vanligt!

Att LEVA

Jag skäms.

Jag skäms för hur jag lever.

Missförstå mig rätt, jag älskar att leva, men jag skäms över sättet jag lever på.

Det finns en blogg jag läser. Hon skall dö. Hon, en småbarnsmor som jag med en älskad unge i samma ålder som lille Bejkonbarnet. 

Livet kan vara så orättvist.

Hon skriver så bra. Hon skriver så vackert och fint och rörande och tänkvärt att det gör ont. 

Hennes ord skakar om mig. Får mig att inse hur slarvigt jag lever mitt underbara, men sköra liv.

"För om hotet om att dö hade varit det enda som fått mig att leva, då hade jag varit väldigt kass på att leva."

Jag har varit kass på att leva.

För att leva ordentligt måste man åtminstone ibland stanna i nuet. Ha ett ögonblick där du inte är någon annanstans i varken tanke eller känsla, än just precis där du är.

Inte försöka bli färdig. 

Eller lyckligare.

Annars blir det till slut så, att det inte ens handlar om att både försöka äta kakan och ha den kvar, utan om att stå och trycka i sig alla kakorna, utan att tugga, samtidigt som man står och bakar nya, ännu godare, ännu bättre och under tiden blir man egentligen bara tjock och olycklig.

Till Pappa

Till Pappa

Jag var ditt lilla smöle, jag var efterlängtad, sa du mig.

Jag byggde pärlor i din navel och satt på verkstan, med en fika, bredvid dig.

Och sen.

Träskotramp och stöveldans.

Ibland var du den bästa pappa som i världen fanns.

Vild och vacker, hetsig, explosiv.

Jag var liksom dig och i tonårsåren var det jämt ett fasligt liv.

Smälla dörrar, skrika, springa ut.

Vid nitton blev vi särbos och då tog bråken slut.

Du var händig, konstnärlig och kreativ.

Jag gick i dina spår, fast i en egen stad,  jag byggde mig ett vuxenliv.

Teater, spex, på turné vid tjugotre,

och du, som stolt blev medaljerad (det var ett av alla våra äventyr), du följde mé.

Vi hade det i blodet, båda två,

stå i centrum, spela roller och orden likaså.

Ja, du var ordets och berättelsernas man.

Det blev så rysligt tyst och tomt hos oss, nu när du försvann.

Inga snatterpinnar snattrar nu,

inget munspel, ingen Pippi på repeat.

Din hatt den ligger stilla här, du kommer aldrig mera hit.

Men du lever vidare hos oss och i dina barnbarn, som du djupt i hjärtat bar.

De skall få veta vem du var.

Vi skall låta minnet utav dig, för alltid finnas kvar.

Jag älskar dig pappa. Sov gott.

Han är min vän, vi hinner inte träffas särskilt ofta och det är sällan vi kan prata sådär på riktigt.
Men han skickar små fina meddelanden bara för att och levererar en välbehövlig kram ibland, när det är exakt precis vad jag behöver.
Jag skulle önska att vi var mer än bara vänner. Jag skulle vilja ha passion och fjärilar i magen.
Jag skulle vilja gå på dejt och få ta sovmorgon ihop.
Tids nog.
Tids nog.
Jag är för trasig. För trött och ledsen.
Livet är lite för mycket just just nu.
Men sen, när jag blir hel igen då önskar jag att han finns kvar.
Då skall vi vara lyckliga ihop igen!
Vi bygger på en framtid!

Jag älskar dig Herr Bejkon <3

Hej Gud!
Min pappa är död, det måste ha blivit något fel, jag skulle vilja reklamera det här!

Mina magiska barn...

-Mamma, vad står det i sagobarken?!

Gilla läget.

Att gilla läget. Ibland bara måste man. Och jag har lärt mig den tuffa vägen just nu.
Trots att kroppen skriker efter soffan, så ska den där förbaskade tvätten hängas. Eller om det egentligen vore sååå mycket roligare att ringa en vän; köket måste tas om hand, gilla läget.

När man gillar läget blir saker faktiskt gjorda, bara sådär.
Då är det skönt att gå och lägga sig sedan.

Då är det läge att gilla sig själv också!

Vardagslyx

Jag har röjt fram stora delar av vårt hus idag, vårt gamla hus, som till skillnad från vårt utblåsta nya, har varit totalt igensnöat av skit, rat och gammal mat. (Ja en hel del damm och smuts också vill jag lova.)
Nu kan man vara här utan att konstant vilja blunda och det är ju faktiskt lite mer praktiskt. Framförallt när man längtar efter att göra några av de där sakerna som verkligen får en att må bra.
Ikväll har jag gjort hallonsylt på egna hallon, lagt in gurka och dekorerat mitt hem med färska blommor från trädgården.
Det är vardagslyx!

Det är lätt att lova!

Jag lovar mycket.
Sedan stressar jag sönder och får ångest när jag missar eller glömmer.
Men jag vill verkligen precis allt jag lovar, som att vara en bättre mamma eller att vara på banan igen och att blogga mer.
Kanske måste jag börja med att lova att inte lova för mycket.
Helt enkelt för att det är lite väl mycket, både att vilja och att hinna.

Imorgon finns det dock en viktig sak jag verkligen skall hinna.
Skolstart för en ettagluttare.
En ettagluggare med en för kvällen sprillans färsk glugg därfram, som mamman brutalt pillade loss, till bejkonungens stora fasa men minst lika stora lycka.

Alldeles nyss kom han upptassande med kudden under ena armen och brev från tandfén och guldpengen i den andra. Det blir mycket att göra för den där stackars tandfén framöver för det är tre andra rackare lösa också!

Nu skall mamman fladdra i säng med sina små vingar.
Och det är ett löfte jag håller!

The Bejkon bunch

Det här är semester.
Det här är kärlek.
Det här är min förbannat jobbiga, röriga, gapiga, störiga, men ack så underbara familj!

<3

"Att göra en Mamma Bejkon"

En gång i tiden, i en annan stad, i ett annat liv, myntade några vänner ett begrepp;
"Att göra en Strengell".
Att göra en Strengell betyder att man skall köpa hus, gifta sig och få barn samma år (eller samma halvår om man vill vara riktigt petig).
Det är ganska svårt att göra en Strengell.

Nu har jag gjort en Mamma Bejkon.
Det är därför det varit tyst.
Förlåt bloggen.

Att göra en Mamma Bejkon betyder att inom loppet av tre timmar både skriva på ett huskontrakt och ett anställningskontrakt (på en tillsvidaretjänst!!!).
Det är ganska svårt att göra en Mamma Bejkon.

Det är därför det är nästan nödvändigt att köpa champagne för 400kr och fira.
Och det är därför en stackars blogg som du inte kan få så mycket uppmärksamhet.

Men nu, två månader och ett urblåst hus senare är det läge att starta om.
Nu är mamman på banan igen!

2012-08-14

Idag har jag legat på gräset och andats. Idag har jag sniffat på mina barn, sugit in doften i lungorna. Idag har jag pratat med en vän och beundrat luktärtorna i krukan vid dörren. Idag var en bra dag!

Soppatorsk...

Vet inte vad som händer.
Min kropp har gått i fullständig däck.
Jag blir aldrig frisk.
Evig förkylning. En mage i uppror...
...soppatorsk.
Det är liksom nere under det röda strecket energimässigt.
Varningslampan är på och jag försöker tanka, men måste tydligen missuppfattat vilket bränsle det är som gäller.
För motorn skär likt förbaskat.

Tips på en bra mekaniker någon?
Eller någon som sitter på djävligt billiga reservdelar?!

(Vill dock meddela att just idag kör jag banne mig inte ens ut ur garaget, trots att vinterdäcken sitter kvar på!)

Ehh...

Klockan är 20:46.
Alla barnen borde sova sött i sina sängar (eller SIN säng eftersom Bejkonbarnen myser tillsammans på 240cm).

Då hörs plötsligt en späd röst genom babylarmet.
Det är "Bebisbejkon"; 2 år.

Han sjunger!

"I wan kendy, I wan kendy, duh duh duh..."

Noll.

Noll.

Så många gånger kom lille Bejkonbarnet promenerandes uppför trappan ikväll.
Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort för en sliten mamma.

Ja men alltså, jag vet inte om ni fattar omfattningen av detta, men 30 minuter varje kväll blir ju 10950 minuter på ett år (10980 i år eftersom det är skottår!).
7,625 dygn (!!!) av egen-tid extra om trenden håller i sig.
Helt magiskt om jag får säga!

Nästa stora steg för mänskligheten, eller åtminstone för de små människorna som bor i den här familjen, vore om Mamma Bejkon kunde komma i säng på kvällarna, då skulle inte barnen ha en sån trött och grinig morsa.

Man skall dock inte förhasta sig, var sak har sin tid, var det inte så?!
Möjligheten att sova återkommer ju faktiskt varje dag, nästan i alla fall! ;)

På riktigt!

Nu känns det på riktigt.
Nu känns det seriöst.
Let the cash roll in.
Jag har en egen hemsida!
Yippiekajej mothertruckers!

http://dramapedagogmaria.se/

Flyt

Ibland händer det så mycket samtidigt att det känns som att sitta i en räserbåt och bara fräsa fram.
Just nu går det så fort att fören lyfter lite och vattnet skvätter upp runt relingen.

Det fräsigaste och finaste är en liten gosse på 52,5cm och 4240gram.

Ikväll skall vi skåla i champagne, både för honom men också för min duktige Bejkon som snart skall börja tjäna storkovan och försörja mig medan jag sitter hemma och är finfru.
Eller ja vi kan ju faktiskt skåla för mig med. Uppdragen rullar in, sakta men säkert. Egenföretagare vettja.

Det är flyt just nu.

Livssanning

Don´t seek and find.
Ask and wait.

Du skall inte söka och finna.
du skall be (om) och vänta.

Och så enkel kan sanningen se ut!

För när du får det du önskar, och förtjänar, blir din glädje stor och din stora glädje blir till generositet, och plötsligt vill du så gärna ge till någon annan.

Kanonjädra fräserhelg!

Kanonjädra fräserhelg!
Är glad från topp till tå, stolt som en höna och nöjd som bara en Bejkonmamma kan vara.

Livet är bra och jag får precis det jag behöver.
Kärlek.
Lugn.
Tid.
Och massor av vänner och samvaro.
Jag är en socialoholic, and proud of it!

En kärleksförklaring

Det som skonar trädets liv när stormen härjar fritt och livet känns rätt svårt,

är träden runt omkring som stoppar vinden från att slå så hårt.

Men det som, och hur de lindrar mest, i trädets nöd

är rötterna, som genom åren flätats och växt samman till en stark och hållbar väv, och ger trädet kraft och stöd.

Mina brudar, mitt gäng.
Det är att känna sig bra precis som man är. Det är att vara sig själv.
Tack för att ni finns.
Jag älskar er!

Livet

Livet är både fint och fult, sött och salt.
Livet är Hejkon och Bejkon och hit och dit.
Livet har långa långsamma uppförsbackar och hisnande färder i räserfart; ner.
Det är upp som en pannkaka och sen ner som en.
Ner.
Man måste landa på jorden emellanåt.
Men det finns ingen anledning att landa så hårt att man går sönder.

Livet är kontraster.
Total trötthet och så glimtar av galen energi.
Oro över en Far och en fin Vän.
Och så längtan efter nytt liv som kommer.

Livet vill ruska om dig så att du inte sover dig igenom det och vaknar först när det är över.

Blåsbubblor

E fick "blåsbubblor" i present.

Ett grymt mycket mer logiskt namn än såpbubblor, faktiskt!
Det blev en härlig, ledig lördag i solen!

A´la Pippi Långstrump:

Dagens tanke: Varför ha tråkigt när man kan ha roligt!

Solrynkor eller Solstrålar

Jag har blivit jätterynkig och går och övar mig på att tycka att det är fint.

Och faktiskt;
om man betänker att rynkorna påminner väldigt mycket om små strålar, så kan de få vara solstrålarna kring mina ögons solglans och då känns det plötsligt riktigt vackert och poetiskt!

Han är för fin

Han är för fin min lille Bejkonunge.
Och just idag älskar jag honom lite extra mycket.

Ni kanske undrar vad det är för speciellt med den här dagen och här kommer svaret:

För några dagar satt jag framför datorn när tvååringen klättrade upp i mitt knä, pekade på bildskärmen och utbrast:
- Dä ä du mamma!
Bilden han såg var på författaren till den här bloggen. (Det här fotot alltså)
Jag visste inte riktigt hur eller vad jag skulle känna.
Det kanske ni förstår.
Och inget ont om Fredrik Backman, verkligen inte!

Men så idag, spankulerar han återigen fram till mig (och ja jag satt framför datorn även denna gång) pekar på skärmen och säger: -Mamma!
Och eftersom både han och jag är helt överens om att det är jag som fött honom och således är hans mamma, kan jag inte annat än tro att han faktiskt tycker att hans mamma är så här snygg (åtminstone idag!)!

I väntans tider

Inget är som väntans tider.
Jag går i dem.

Väntans tider är så olika, beroende på hur man mäter dem.
Beroende på vem som väntar.
Min är lätt och skir och längtan.
Men hon som skall föda honom,
har det tungt och långt och väldigt trångt.
Hennes tider känns längre än mina.

Vi kan inte vänta likadant.
Men att vi båda väntar är sant.

Snart kommer han,
vilken dag som helst nu;
min systerson!

Utvärdering

Man vet att det har varit ett bra barnkalas när sonen som svar på frågan;
- Var det ett bra kalas?
Utbrister:
- Ännu bättre än jag ville ha det!

Och nu är alla kvartsätna-hamburgare, naggade tårtbitar, den blå spaghettin och slajmet bortstädade. tre gossar är i sängen och mamman är helt klart färdig för den med.

Utvärderingen sammanfattas som: en lyckad kväll!

Allt du säger...

...kommer tillbaka och biter dig i rumpan.
Allt.

Det är en allmän sanning att man blir som de man är med.
Och lika sant är att man talar som dem man är med.

M, 6 år:
- När du är sex år kommer du också att få uppleva hur fantastiskt underbart det är.

G, 2 år, rapar och tittar snabbt på mig;
- Usäkta!

Sådana gånger känns det verkligen fint att slänga sig med fina ord,
men,
vem det är som lärt dem att säga:
- Shit pomfritt!
- Oh my good!
och
- Jag smäller av!
det vet jag verkligen inte?!
Sådär melodramatisk är väl ändå inte jag, eller?!

När storebror vänder sig, till sin endast ett och ett halvt år yngre bror, och säger;
- Men lilla hjärtat...
...då kan jag däremot inte annat än le.

What?

What.
Asså,
vaddå
dårå.

Ursäkta
men;
SNÖ?!!!

Världens absolut bästa och mesta 5-åring!

Igår hade vi födelsedag här hemma.
Igår var det fem år sedan vår familj förärades med en alldeles egen, speciell, fenomenal och fantastisk person till.
Världens absolut bästas och mesta E!
Det är kärlek dE!

Vårtecken

Vårtecken nummer 1:
Cykla till jobbet!!!

Som Ranelid skulle sagt det; Herrrrrrregud, så härligt!

Hejkonbejkoneffektivitet

I vänster hand kramar jag lite torra blomblad. Under armen sitter en tumstock fastkilad. I mellan tummen och pekfingret klamrar jag mig fast vid två gamla dagstidningar.
Samtidigt som jag gör allt detta, öppnar jag (med höger hand) min överfulla garderob och försöker lägga, eller snarare trycka in, en tröja på en av de övre hyllorna.

Det är säkert flera av er som redan räknat ut att detta är dömt att misslyckas...
Självklart vill inte tröjan få plats, och självklart vill då även de andra tröjorna ut och testa sina vingar i det fria.
Detta resulterar i att min övereffektivitet inte blir annat än kaos, där jag i slutändan av det som var tänkt som en snabb, "sådär i farten effektiv" undanplockning, istället blir sittandes med en hel hög tröjor på golvet, självklart med lite fint blombladsströssel ovanpå.

Jag önskar att jag kunde säga att detta var ett undantagsfall. Jag önskar verkligen det. Att jag någongång lärde mig att det inte funkar att göra fyrtioelva saker på samma gång.
Men. Jag. Gör. Det. Varje. Dag.