Jag har jobbat på Sundsvalls teater några kvällar nu och igår såg jag en familj, lite sådär "trebarnsbejkon" som oss, i publiken. Deras yngsta var tre, men jag lämnade treåringen hemma och valde att mysa på tu man hand med femåringen.Så; ikväll trotsade vi vädret, tog med oss pulkan och pulsade iväg.
Spöket från Canterville.
Redan innan det börjat var stämningen på topp; teaterkällaren, sittkudden, ridån, salongen, vi hade kunnat nöja oss där och min älskade unge skulle somnat nöjd. Sedan började dock spökerierna och en underbart härlig helafton.
Tänk vad lätt det är att glömma bort sina barn särart när man alltid umgås med dem i grupp...
Min son charmade alla runt omkring oss innan andra akt, när han skojade, kastade lite med huvudet och höll låda på sitt alldeles egna euforiska sätt. Han är så grymt (och förlåt att jag svär) djävla cool!
Det var en stolt morsa som pulsade hem med världens bästa och nöjdaste femåring bak i pulkan.
Längtar efter att få ta med min fina treåring nästa gång!
Och vilken magisk bild!
SvaraRaderaEva B