Ibland kan det pirra till i mig när jag ser de ohängda, fladdriga, förvuxna pubertetskillar som huserar i vårt kvarter. Jag misstänker att några av er just satte kaffe, eller något annat i halsen just, men förfasa er icke. Det är något helt annat än vad det kan verka som.
För, när jag går där och ser dem; stilsökande eller stillösa, finniga eller fnissiga på det där spretiga sätter som just bara pubertetskillar kan vara, då hisnar jag lite inombords, och om jag kisar lite, kan jag se mina egna tre och kittlas av tanken på att de skall bli just sådana där tonårskillar.
Jag skall ha tre sådana som dräller runt hemma hos mig och jag älskar tanken på det, målbrottsrösterna runt matbordet, det flyktiga i deras närvaro, nyfikenheten på deras intressen och val i livet. Allt.
Det är så häftigt och coolt att tänka sig den bilden och inse att det dessutom är många goa år däremellan, med tandgluggar och skolstart, sorger och besvikelser men förhoppningsvis mest bara stor glädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar