Som en gås.

Det är läggningsdags. (Eller ja en aningens efter om vi skall vara helt ärliga.)
Jag hör hur min man börjar tappa tålamodet med det yngste Bejkonet.
Jag tar över.
-Pappa gå, säger knappt tvååringen.
- Ja, pappa arg, svarar jag.
Sedan upprepar vår käre lille son detta som ett mantra en sisådär 7-8 ggr.
- Godnatt nu, säger jag.
Härefter följer en lång sekvens av;
Unge sätta sig upp och prata glatt, mamma lägga unge ner, unge påpeka; -Pappa arg, mamma svara; -Ja, men pappa älskar dig, unge prata ännu gladare, mamma lägga unge ner, stoppa om.

Tillslut ligger han så äntligen kvar.
- Godnatt nu, säger jag.
- Mamma handen svarar han.
Jag lägger min hand bredvid hans händer och kramar om dem.
- Nej säger han, tar min hand och lägger den över hela sitt ansikte.
- Natt natt mamma äkar dej, mummlar han sedan någonstans i min handflata.
Och hur irriterad jag än må vara, så rinner det av mig som en gås i just det ögonblicket.

Att vara mamma är så infernaliskt pain-in-the-assigt ibland, men så förjordat magiskt och underbart, alla de andra gångerna.