Intevilkenfarsomhelsts-dag

Ikväll har vi firat vår alldeles egen alternativa Fars-dag.
Hej Bejkons fru orkade inte riktigt med den ordinarie så han fick en annan.
Han blev glad.

Det var självklart MÅNGA hjärtan på kortet!

När jag var ung, då var jag vild och vacker
Nu är kraften slut och bara skalet kvar.
Då bestod mitt liv av alla världens möjligheter
Nu består den mest av tunga dar.

Men glöden lever än i djupet av mitt hjärta

Den bevarar jag i hemlighet

Och när jag kämpat mig igenom detta djupa hav av sot och svärta

Skall jag brinna rent och klart i all oändlighet.

Idag har det fyndats finporslin!
Jag har gått och spanat efter nya snygga glöggmuggar i butikerna, utan resultat.
Men; Second hand is tha shit! Kolla vad jag råkade springa på; Världens sötaste små koppar från Uppsala Ekeby, till en spottstyver.
Nu vankas det glöggkalas!

Det jag önskar att ni skall komma ihåg när ni växer upp, är inte själva detta att vi glömde kalaset, utan att jag faktiskt ändå, i vild panik, körde M dit (25min), körde hem (25min), gav er andra två pepparkakor och en festis (25min) och därefter åkte tillbaka, (25min) hämtade M, och sedan såklart åkte hem (ja, som ni redan räknat ut; 25min).
Summan av hela kalaset var alltså 1h och 40 minuter i bilen, för en sammanlagd kalastid av 1h!
Jag hoppas att ni minns det.
Och jag hoppas att det var ett sjuhelsickes bra kalas.

Jag vet inte vad det är med oss.
Det är verkligen inte så att vi jobbar på att vara helt upp och nervända. Det är inte någon image vi försöker upprätthålla. Trots det kan man ju sannerligen ifrågasätta hur Hejkon och Bejkon man rimligen får bli, när detta är vad som möter en i skåpet när man rotar lite.
Bakom flingpaketen ligger alltså sju påsar med flingslattar. Sju påsar!!!
Finns det möjligtvis någon benämning på den beteendestörningen?!

Nuförtiden är det väldigt sällan jag är skönt trött efter att ha jobbat en hel dag.
Jag är aldrig färdig, jag kan aldrig känna mig nöjd.
Högen växer ständigt trots att jag nästan inte lyfter mitt arsle från stolen på hela dagen.
Det är tungt och jobb-igt.

Med anledning av de arbetsveckorna, med det jobb-iga, är det inte med någon sprudlande energi man ger sig iväg för att jobba lite sådär extra en härligt ledig lördag.
Inte alls.

Det är därför det är så förbaskat skönt att sitta här, efter en superintensiv repdag och vara både glad, stolt nöjd, och skönt trött.
Jag är förbaskat skönt trött!

I tomrummet som virvlar runt oss, hör vi ekot av din röst.

Intesomnaisoffanförförstagångenpåtvåveckor-kväll!!!
Skall bli en ytterst märklig upplevelse att inte sova i bh och glasögon och med hela dagens matrester gonandes i munnen.
Godnatt. Sov gott.
Det skall i alla fall Mamma Bejkon göra!

Var vi bor och vem som bor där?!

Vi är fem i Bejkonfamiljen.
Mamma Bejkon
Pappa Bejkon
Och så Bejkonbarnen såklart.
Tre.

Vi har fyra hus.
Det låter oerhört mycket.
Fast vi bor bara i ett.

Vi är aldrig ensamma.
Och snart har vi en inneboende igen!

Åsså var det alla de där husdjuren också...
Dammråttor,
lortgrisar
och en och annan snuskhummer...

Lite Hejkon och lite Bejkon,
som vanligt!

Att LEVA

Jag skäms.

Jag skäms för hur jag lever.

Missförstå mig rätt, jag älskar att leva, men jag skäms över sättet jag lever på.

Det finns en blogg jag läser. Hon skall dö. Hon, en småbarnsmor som jag med en älskad unge i samma ålder som lille Bejkonbarnet. 

Livet kan vara så orättvist.

Hon skriver så bra. Hon skriver så vackert och fint och rörande och tänkvärt att det gör ont. 

Hennes ord skakar om mig. Får mig att inse hur slarvigt jag lever mitt underbara, men sköra liv.

"För om hotet om att dö hade varit det enda som fått mig att leva, då hade jag varit väldigt kass på att leva."

Jag har varit kass på att leva.

För att leva ordentligt måste man åtminstone ibland stanna i nuet. Ha ett ögonblick där du inte är någon annanstans i varken tanke eller känsla, än just precis där du är.

Inte försöka bli färdig. 

Eller lyckligare.

Annars blir det till slut så, att det inte ens handlar om att både försöka äta kakan och ha den kvar, utan om att stå och trycka i sig alla kakorna, utan att tugga, samtidigt som man står och bakar nya, ännu godare, ännu bättre och under tiden blir man egentligen bara tjock och olycklig.

Till Pappa

Till Pappa

Jag var ditt lilla smöle, jag var efterlängtad, sa du mig.

Jag byggde pärlor i din navel och satt på verkstan, med en fika, bredvid dig.

Och sen.

Träskotramp och stöveldans.

Ibland var du den bästa pappa som i världen fanns.

Vild och vacker, hetsig, explosiv.

Jag var liksom dig och i tonårsåren var det jämt ett fasligt liv.

Smälla dörrar, skrika, springa ut.

Vid nitton blev vi särbos och då tog bråken slut.

Du var händig, konstnärlig och kreativ.

Jag gick i dina spår, fast i en egen stad,  jag byggde mig ett vuxenliv.

Teater, spex, på turné vid tjugotre,

och du, som stolt blev medaljerad (det var ett av alla våra äventyr), du följde mé.

Vi hade det i blodet, båda två,

stå i centrum, spela roller och orden likaså.

Ja, du var ordets och berättelsernas man.

Det blev så rysligt tyst och tomt hos oss, nu när du försvann.

Inga snatterpinnar snattrar nu,

inget munspel, ingen Pippi på repeat.

Din hatt den ligger stilla här, du kommer aldrig mera hit.

Men du lever vidare hos oss och i dina barnbarn, som du djupt i hjärtat bar.

De skall få veta vem du var.

Vi skall låta minnet utav dig, för alltid finnas kvar.

Jag älskar dig pappa. Sov gott.