Kanske dog jag också lite, inombords.
Jag hade en svacka när det hände och när de grävde ner honom i jorden, öppnade sig avgrunden under mig.
Det har gått en tid, ett år, lite till faktiskt.
Livet är lättare och renare nu.
Jag gråter ibland och har fortfarande skit under naglarna, men jag har kravlat mig upp till stående och kan faktiskt njuta av livet igen.
Det går nog aldrig att sluta sakna. Bara på ett annat sätt.
Mer sansat.
Kanske är man liksom lite urgråten, eller bara distanserad, ett år äldre sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar