... som jag tyvärr aldrig själv fick se:
Efter tre (!) portioner korvstroganoff och spaghetti tyckte ändå inte bebis Bejkon att han fått nog. I ett obevakat ögonblick lyckades han hitta en stol (som inte låg nedvält på golvet) (ja det är så vi lever nuförtiden) och ta sig upp på bordet.
Det var så min gode make, herr Bejkon fann honom; sittandes mitt på matbordet med en enorm härva spaghetti i näven. Hetsätandes. Och jag tror ingen kan trycka i sig mat som han.
Tyvärr blev detta ögonblick inte förevigat, men jag har ingen som helst problem med att se det framför ögonen. Det är en underbar bild!
Ps: Han har det efter sin far! .Ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar