Varje gång jag funderar på meningen med att blogga, för det känns oftast ganska ensamt, får jag små gnistor till vidare skrivarglöd.
Idag sa en väldans fin vän att hon blir rörd av det jag skriver och jag känner mig så otroligt glad och tacksam över att det kan få vara så, över att jag får möjlighet att beröra och över att ni lyssnar.
Det känns fint!
(Även om jag veeerkligen skulle uppskatta små kommentarer här och där, för att känna mig mindre ensam. Då blir det liksom lite mer dialog än monolog.) (Fast man kan ju sannerligen diskutera min förkärlek för monologer.... ;)
Lucia var fint och nu är jag alltså officiellt sett utan arbete, trots att jag har en lång lista på allt arbete jag skall göra?!?
Det är, liksom det mesta i mitt liv, helt och hållet; Hejkon Bejkon.
hej vännen!
SvaraRaderaNu har jag till sist funnit dig här, mamma Hejkon Bejkon, och då passar det väl fint att kommentera just det här inlägget! Vad fint med en blogg och vilken fin blogg! Way to go, helt enkelt. Fram för mer pillinaveln!
Snart ses vi IRL (som det så modernt heter)
Kramar